HUR EN MÄNNISKA KAN BLI TILL av Caroline Toranian

I skuggan av ett krig,
växer ett litet barn.
I skuggan av ett krig
ser barnet på sig själv
sin värld och sin plats.
I skuggan av ett krig
växer jaget och upplöses.
I skuggan av ett krig
föds drömmar stora drömmar.

I skuggan av ett liv
växer kunskapen.
I skuggan av rättvisan
växer förståelse och insikt.
I skuggan av svaghet
växer styrkan.
I skuggan av förlust
växer mening.
I skuggan av sexism
föds rörelser.
I skuggan av daglig rasism
föds motmakt och strategi.
I skuggan av jantelagen
krymper människan.
I skuggan av förtryck
föds motstånd.
I skuggan av en tro
växer friheten,
en omvandlande och omskapande frihet.
I friheten växer människor.

HUR EN MÄNNISKA KAN BLI TILL av Marit, Formom

Ljus
Skapelse
Tid
Kärlek
GUD
Längtan
Tro
Vilja och hopp
Väntan
Ett barn föds

Upplysning
Vetenskap
Forskning
Gener
DNA
Kromosomer
Tester
Provrör och insemination
Rättigheter
Ett liv produceras

Människa i vardande och blivande
A human being
en mänsklig varelse
To be human(e)
att vara människa
att vara mänsklig
Humanization
mänskliggörande
Humanity
mänsklighet,
människokärlek
Människa i vardande och blivande

En människa blir till genom livsvilja, näring och möten;
berikas och växer av erfarenheter och upplevelser –
en livslång process: (när) blir man färdig (som) människa?
Och sedan ...

HUR EN MÄNNISKA KAN BLI TILL av Sara Gustavsson

Du ville ha ett barn, sa du?
Enkelt:
Ta lite fader
lite moder
lite bakgrund
lite salt och lite jord under fingrarna.
Ta ett djupt andetag:
Varsågod -
En människa:
Du ser lite tagen ut?
Vänta bara.

Det är nu du tar över.

HUR EN MÄNNISKA KAN BLI TILL av Marie-Louise

En gnutta förfäder,
en mamma
en pappa.
Därtill
miljö,
upplevelser,
relationer
och erfarenheter.

TROTSIG TID av Sara Gustavsson

Timmar avlöser varandra
En dag
blir natt
blir dag
blir natt
blir dag igen

Tid?
Är det de dagar som ljudlöst kliver in och ur varandra
och smälter samman till ett ljudlöst skri?

Tio trotsiga sekunder
blev tio timmar
blev tio dagar
som blev tio år

Och det blev ett helt liv;
mitt

TROTSIG TID av Marie-Louise

Den finns alltid.
Överallt.
Har alltid funnits.
Överallt.
Kommer alltid att finnas?

Den syns inte.
Känns inte.
Hörs inte.
Vi kan inte ta i den.
Inte spara den.
Inte gömma den.

Men ibland -
känns det som om
vi fångar den,
hejdar den,
utnyttjar den,
tar den tillvara.

Kanske är det när livet leker?
När vi leker med livet.
Leker i livet.
Trotsar tiden en aning.
Eller är det tiden som trotsar oss?

BIROLL av Marie-Louise

Huvudroll eller biroll?
Spelar roll?

Vilken roll spelar du på Livets Teater?
I de livspjäser du deltar i:
Som mor eller far
Som barn
Som livskamrat
Som vän

Huvudroll eller biroll?
Alltid samma roll?
Spelar roll!

BIROLL av Marit, Formom

Arenan är öppen.
Ingen äger tillträde.
Mer än de utvalda, de med rätt kod
eller rätt kontakter, de som redan är där.

I väntan står jag bredvid, vid sidan om.

Väntar på en inbjudan;
att få komma in på den öppna arenan.
Upp på estraden, dit alla är välkomna;
alla som fått ta emot den utsträckta handen.

I väntan står jag bredvid, vid sidan om.

Det händer att någon kastar en blick,
undrar om inte jag ska in.
Jo, snart är det nog min tur,
det är bara en tidsfråga.

I väntan står jag bredvid, vid sidan om.

Känsla av tystnad och avstånd.
Jag står kvar.
Söker kontakt,
utan att ge upp, ihärdigt.

I väntan står jag bredvid, vid sidan om.

Provar nya grepp,
visar mig från en annan vinkel.
Vi är så många, man måste sticka ut,
ha förmågan att lyfta för att ta sig fram.

I väntan står jag bredvid, vid sidan om.

Avvaktar, samlar kraft.
Söker mod att ta språnget
över andras huvuden,
utan att vänta.

I väntan står jag bredvid, vid sidan om.

I väntan på att sluta söka en biroll,
kliva direkt in i huvudrollen;
utan att fråga.
Utan att vänta.

I väntan står jag bredvid, vid sidan om…

PÅ KYRKOGÅRDEN av Rolf Åsare

Sjuksängen har flyttats fram till fönstret
sommarvinden andas i gardinen
i den gamlas ögon speglas gåtan.

Plötsligt ler den gamla och den magra
handen glider stilla över filten
som om den i minnet smekte någon

medan blickarna i undran följer
molnens vingar vita och så kyska
som den döendes och barnens tankar.

PÅ KYRKOGÅRDEN av Caroline Toranian

Det är skönt att sitta på en bänk på kyrkogården i Uppsala. Det är en levande plats där den goda anden vakar över gravarna. Jag känner och förnimmer det, det är så påtagligt.

Här är alla lika. Lika levande och lika mycket döda. Det finns inte någon från exempelvis den vita arbetarklassen eller invandrarklassen som är mycket mer död än någon från den vita medelklassen eller från den svenskklassen. Här kan ingen sätta sig över någon annan. Här jämnas likheterna, olikheterna och ojämlikheterna mellan människor med marken. Det är skönt. Skönt för att alla är precis lika oavsett. Skönt att ingen har mer makt att definiera något än någon annan. Ingen har makt att t.ex. definiera hur en invandrarkvinnas död eller en arbetarklassmänniskas död är. Här har man inte makten längre att påstå att dessa människors död är så mycket mer hemsk eller mycket mer dödlig eller innehåller betydligt fler maskar, miljarder fler maskar för att dessa människors existens var oberättigad, så att de kan brytas ner intensivare, snabbare eller mycket längre. Mycket längre? Ja, just för att dessa människor är så mycket mer annorlunda, så mycket mer ogenomskinliga, så mycket mer monstruösa så att de behöver mycket mer tid att brytas ner. Här finns inte möjligheten för någon att vara en liten jävel med mycket makt. Här finns det inte möjlighet för ännu mer förtryck, ännu mer exploatering och ännu mer förnedrande aktivitet. Det finns inga möjligheter, inga rättigheter och inga skyldigheter, varken i statens namn, i modernitetens namn, i vetenskapens namn, i patriarkatets namn eller i Guds namn. Här faller alla konstruktioner, alla föreställningar om ”Alla de andra”, och alla orättfärdiga maktpositioner platt på marken. Äntligen får människor vila.