PÅ KYRKOGÅRDEN av Caroline Toranian

Det är skönt att sitta på en bänk på kyrkogården i Uppsala. Det är en levande plats där den goda anden vakar över gravarna. Jag känner och förnimmer det, det är så påtagligt.

Här är alla lika. Lika levande och lika mycket döda. Det finns inte någon från exempelvis den vita arbetarklassen eller invandrarklassen som är mycket mer död än någon från den vita medelklassen eller från den svenskklassen. Här kan ingen sätta sig över någon annan. Här jämnas likheterna, olikheterna och ojämlikheterna mellan människor med marken. Det är skönt. Skönt för att alla är precis lika oavsett. Skönt att ingen har mer makt att definiera något än någon annan. Ingen har makt att t.ex. definiera hur en invandrarkvinnas död eller en arbetarklassmänniskas död är. Här har man inte makten längre att påstå att dessa människors död är så mycket mer hemsk eller mycket mer dödlig eller innehåller betydligt fler maskar, miljarder fler maskar för att dessa människors existens var oberättigad, så att de kan brytas ner intensivare, snabbare eller mycket längre. Mycket längre? Ja, just för att dessa människor är så mycket mer annorlunda, så mycket mer ogenomskinliga, så mycket mer monstruösa så att de behöver mycket mer tid att brytas ner. Här finns inte möjligheten för någon att vara en liten jävel med mycket makt. Här finns det inte möjlighet för ännu mer förtryck, ännu mer exploatering och ännu mer förnedrande aktivitet. Det finns inga möjligheter, inga rättigheter och inga skyldigheter, varken i statens namn, i modernitetens namn, i vetenskapens namn, i patriarkatets namn eller i Guds namn. Här faller alla konstruktioner, alla föreställningar om ”Alla de andra”, och alla orättfärdiga maktpositioner platt på marken. Äntligen får människor vila.